Förlossningsberättelse

Nu mina vänner har jag äntligen fått ihop hela historien till en text som ni ska få äran att läsa. 
Precis som förra gången så vill jag förtydliga att detta är MIN upplevelse av MIN förlossning. 💖

Det hela började med att jag den 23/10 hade ett besök hos min barnmorska inbokat, en liten extra mätning av magen då den precis som med Elis växt lite för lite enligt kurvan. 

Jag var faktiskt väldigt deppig vid det här besöket, jag hade ju ställt in mig på att hon skulle komma den 21/10 så i min värld hade jag redan gått över 2 dagar. 
Barnmorskan förstod min frustration & gick med på en hinnsvepning & lägeskontroll av utfarten när jag bad om det. 
2 cm öppen, mjuk tapp, huvudet kände hon & hinnorna drog hon rejält i. 
Tack & hej sa vi & hon trodde minsann att vi inte skulle ses på nästa inbokade tid. 

Handlade lite snabbt innan jag åkte hem, kan ju inte komma hem från BB till ett tomt kylskåp hade jag i tankarna.. 

Väl hemma började det faktiskt hända något, eller..? 
Jo men visst var det sammandragningar, som tätnade & gick att klocka till o från hela kvällen & natten. 
Men inget mer hände & på morgonen kändes det halvlugnt igen.
Låg mest på soffan för att vila ifatt då nattsömnen blivit störd. 
Framåt eftermiddagen kom värkarna igång igen & eftersom det var Alexs kvällsvecka ringde vi förlossningen & bad om en koll för att se över läget. 
Öppen 3 cm, mogen och mjuk tapp & värkarna var regelbundna, 2-3 på tio minuter ungefär. 
Läkaren som tittade över kurvan rekommenderade Alex att stanna hemma från jobbet, för det "kommer säkerligen komma igång inom det närmaste" 

Vi åkte hem i väntan på att värkarna skulle bli starkare & tätare. 
Alex valde ändå att åka till jobbet, men efter ett par timmar kände jag att nej, det går inte. 
Sömnbrist, ont & en treåring som vill ha mer än man kan ge är ingen bra kombo. 
Så Alex kom hem igen runt 20tiden. 
Under natten avtog värkarna helt, sådan besvikelse att vakna på morgonen & inte ha vaknat en enda gång. 
Dock välbehövligt, tror alla inblandade behövde den sömnen. 
På torsdagen fyllde Alex år & jag hade inte en enda värk, likaså på fredagen & då började jag ge upp hoppet. 
Vi hade lite främmande för att fira Alex & jag sa nått tjeckt om att bebis är förhoppningsvis ute till jul, vi ses då! 
Lika lugn var den natten & besvikelsen när vi vaknade på självaste BF gick nästan att ta på.

Idag, på BF skulle hon ju i alla fall INTE komma. 
Det är ju typ 4% chans att föda på BF så nej, det fanns knappt på kartan.

Under natten hade höstens första snö kommit  så Alex & jag tog varsin bil till Toppetorp för att lägga på vinterdäcken & äta tacos hos mina föräldrar. 
Under bilfärden kände jag att det började göra mer & mer ont i magen. 
Molande mensvärk som kom som i vågor.. 
Viftade bort det med att jag nog suttit & spänt mig av att köra med sommardäck i snöslasket. 
När vi väl var framme gick jag ner till min farfar & faster för att säga hej & prata lite om dåtid & framtid. 
Under den timmen jag satt där tilltog värkarna, var tvungen att blunda & andas emellanåt.
När de skulle åka till affären erbjöd farfar mig skjuts så jag skulle slippa gå de ca 50 metrarna till mamma & pappa. 😂
Mamma sa åt mig att kolla igenom en kartong med gamla babykläder hon hittat sedan jag var liten & jag svarar gärna men inte just nu kan jag faktiskt inte det. 
Hon svarar nått oseriöst om det är "dags" & om hon ska hämta varma handdukar osv. 
Ingen trodde nog riktigt att det skulle hända just precis nu, så när mamma bad Alex komma in o äta för att det "nog kan vara dags att åka till stan snart" svarar han att ja, han behöver åka till biltema för bromsarna var helt slut. 😂
Alex kommer i alla fall in & får i sig lite mat, för mig ligger fokuset på att andas, mat är inte aktuellt. 
Klockar värkarna till 3 stycken på 10 minuter & de är starka nu, känner att jag inte vill vara hemma längre så vi ringer förlossningen.
Barnmorskan jag pratar med hör att jag har ont & frågar hur länge det går mellan värkarna, 2 minuter svarar jag men hon hör 10 så hon säger "det är ju fortfarande länge mellan värkarna så jag tycker du ska vänta hemma ett tag till" 
Jag känner hur jag blir arg & svarar "ursäkta mig men tycker du att TVÅ MINUTER mellan värkarna är LÅNG TID!?" 
Oj, sa du två, du, kom in! 
Fick jag till svar & då kom tårarna av lättnad. 

Passande nog befann vi oss hos den tilltänkta barnvakten så Alex & jag packade in oss i bilen som fått på vinterdäck & for iväg mot Västervik. 

Blev undersökt & uppkopplad, hade ställt in mig på att vara "öppen 9,5 & strax i krystfas" så när barnmorskan säger "4cm" vill jag nästan ge upp! 

Men hon tröstar mig med att centimetrarna inte är det viktiga, det kan gå på två värkar om det bara vill & värkarna var regelbundna, täta & starka så nu ska vi föda barn! 

Rum nummer 1 fick vi, samma som vi hade med Elis så där kände vi oss hemma. 

Väl inne på rummet sa det bara pang & värkarna blev så oerhört intensiva. 
5-6 på tio minuter så vilan mellan var nästan noll, när matbrickan med köttfärssås & spagetti kom in försökte jag peta i mig lite men det var svårt att hinna med lustgasen innan värkarna kom. 
Sa till Alex att jag ville ha epidural & när barnmorskan kom för undersökning sa jag att jag tänkt om angående epiduralen.
Var lite orolig att hon skulle tro att jag inte menade allvar eftersom jag visste att det stod i journalen att jag helst ville klara mig med lustgas, kvaddlar & akupunktur. 
Men hon förstod mig, vi gjorde undersökningen som visade öppen 5cm, hon ringde på narkosläkare som skulle komma om 7minuter "så får vi se om vi hinner". 
Här höll jag tummar & tår för att vi skulle hinna, värkarna var inte roliga alls & jag fick aldrig tid till att "klarna till" mellan värkarna. 

Läkaren kom & vi hann lägga epiduralen, någon som jag upplevde som en walk in the park. 
När han sa att det skulle kännas som en bålgeting skojade jag & sa att det minsann var en liten bålgeting, hög på vetskapen om att snart skulle de hemska värkarna vara ett minne blott, jag skulle kunna äta & vila lite. 
Efter drygt 15 minuter satt jag rakt upp & ner i sängen & pratade med Alex i godan ro, sa ibland "nu har jag en värk, det trycker lite nedåt" men jag kände mig som en helt ny människa mot hur det var typ tjugo minuter innan. 
Efter bara trettio minuter med epidural går vattnet & värkarna blir kraftigare igen. 

Barnmorskan tycker vi ska stå lite upp för att få ner bebis i kanalen, 15 minuter sen har jag fått nog av att stå.
När jag lägger mig passar vi på att göra en undersökning som visar öppen 9 cm!!!!

Har inte ord för att förklara min glädje när hon sa de orden, nu jäklar ska här födas barn! 

Här efter gick tiden riktigt fort, jag minns att barnmorskan sa att jag skulle andas mig igenom värkarna så länge jag kunde utan att trycka på, men om det inte går så går det inte.

Då tänkte jag på allt jag läst om att om man inte håller emot så spricker man från a till ö så att krysta det fanns inte förrän hon sa åt mig att göra det. 

Vid någon värk säger de att de har sett huvudet & jag frågar om hon har hår vilket de säger att ja, hon har faktiskt det; mörkt hår.  

 Det är så svårt att uppskatta tiden i det här skedet, men jag minns att jag kände bebisens huvud supertydligt åka ut en liten bit & sedan tillbaka vid varje värk, tills barnmorskan sa åt mig att lägga mig på rygg & så gav hon mig ett lakan att dra i när värken kom, nu skulle bebis ut! 

19:05 började jag krysta & 19:14 var hon ute, på sjätte krystvärken kom hon, så fin & perfekt kom hon upp på mitt bröst & allt kändes så självklart! 

Lilla Leonore var här & visst var hon värd varenda sekund av väntan. ❤️

Moderkakan kom ut efter 10-15 minuter & jag undersöktes med godkänt, inte ett enda stygn behövdes den här gången. 
Barnmorskan klipper navelsträngen då Alex var nöjd med att ha gjort det en gång i livet. 

Vi fick en stund för oss själva innan det var dags för fikabrickan, duschen, som för övrigt är MAGISK. 
(Förstår inte varför folk är så förtjusta i den där brickan, duschen är ju tusen gånger bättre! )
Innan det var dags att vandra den stolta vandringen bort till BB för en natts sömn. 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)



/ Allmänt / Graviditet nummer två /

👏🏼

Tre dagar innan förlossning & två dagar efter. 
(null)
Har absolut ingen brådska tillbaka, låter kroppen ta den tid den behöver för att läka & återhämta sig efter den här häftiga resan. 

Leonore är här 💖

Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att vår Lillis skulle titta ut på självaste beräknad födelsedag, men det gjorde hon. 💖
Ska skriva ihop en förlossningsberättelse framöver men tills dess får ni några bilder från dagen. ☺️
(null)

(null)

(null)

(null)