/ Förlossning & BBtiden /

Min förlossningsberättelse

Först & främst vill jag börja med att skriva att det är är min bild av min förlossning, det är ingenting jag skriver för att Du ska kunna jämföra eller försöka förstå hur en förlossning är för det är olika för alla.

Jag har skrivit ner allting detaljerat för min egen skull men vill ändå dela endel av förlossningen med Er.
Innan Elis kom var jag som besatt av att läsa förlossningsberättelser & jag tycker själv att jag hade stor nytta av att ha läst andras historier & ha fått lite "kött på benen". 
Mycket som hände & personalen pratade om förstod jag för att jag hade läst om det innan vilket kändes som en stor trygghet.
En annan sak som jag tror jag hade stor nytta utav var att jag redan sedan långt tillbaka hade bestämt mig för att göra förlossningen till en bra upplevelse & hela tiden ha inställningen att jag klarar det här, att all smärta var positiv för nu skulle vi äntligen få träffa vårt barn & att jag aldrig ville tänka/känna/säga "jag klarar inte det här" för de orden skulle sänka både mitt eget & Alexs humör.
 
Allting började lördagen den 10/10.
Jag låg kvar länge i sängen den morgonen, var smått less på att vara gravid & hade gått över 2 dagar.
Skrev sms till Magda som peppade upp mig så gott hon kunde.
Med hennes ord i tanken gick jag upp för att äta frukost, men först ett toabesök vilket gav en liten förhoppning om att någonting skulle hända. 
Slemproppen hade börjat lossna vilket innebär att öppningsprocessen är igång, visst det kunde fortfarande ta dagar-veckor men det pirrade till ordentligt i magen.
Berättade för Alex som tyckte att vi skulle packa klart väskorna så det inte skulle bli stress ifall det gick fort fram, man vet ju aldrig. 
Sista "magbilden" som jag tog i soffan när morgonkaffet intogs. 

Väskorna packades & ställdes i hallen, för att få något annat att tänka på åkte vi till Madde & Robin med en påse bullar & drack kaffe.
Man blev ju inte mindre sugen på att föda barn när de satt i soffan med sin lilla Elton. 

Efter några timmar där åkte vi till Alexs föräldrar för att säga hej. 
Hann inte sitta i soffan mer än 30 minuter innan jag känner att det blir blött & jag är helt säker på att jag kissat på mig.
Har ju hört att urinläckage är vanligt under graviditeten men tyckte det va lite lustigt då jag varken nös, hostade eller skrattade. 
Dessutom fortsatte det rinna hela vägen till toaletten hur mycket jag än försökte knipa.

Påväg till toaletten börjar jag skratta o säger "jag kissar på mig, jag tror vattnet gick"
Alex säger nått i stil med "Vad sa du?" 
Sedan står alla utanför dörren & frågar om det var vattnet, jag svarar att vi måste åka hem & äta & ringa förlossningen.

Får ner en ihopvikt handduk i byxorna & vi säger hejdå småchockade allihopa. 

Minns inte om Alex & ja sa nått till varandra på hela vägen hem, kanske att jag frågade vad han tyckte vi skulle äta.. 
Ringde i alla fall min mamma & talade om läget, hade egentligen bestämt mig för att inte säga när vi skulle åka in för att inte göra dem nervösa ifall vi ändå blev hemskickade.
Men eftersom vattnet gick hos Alexs föräldrar ville jag berätta för mina också. 

Skrattade hela tiden & varje gång kom det massa vatten, minns att jag tänkte "hur mycket vatten finns det egentligen".

Väl hemma satte jag mig på toan i hopp om att vattnet skulle avta medans Alex ringde förlossningen & frågade vad vi skulle göra.
Fick order om att komma in för undersökning, men först ville jag laga mat & äta så spagetti & köttfärssås lagade vi & sen satt vi en bra stund & petade i maten innan vi bestämde oss för att åka in. 

Var inställd på att bli hemskickade igen men när vi åkte längs med vattnet kunde jag inte låta bli att tänka på hur vackert det var & att nästa gång vi åker här kanske vi har vårt barn med oss i bilen..
Väl inne i stan parkerar vi på läroverksplanen & går mot BB, får vänta en stund utanför dörren innan de öppnar & jag minns att Alex sa "tur att det inte är akut"

Blir invisade i ett undersökningsrum där jag får av mig de blöta kläderna & hoppar i ett par sexiga nättrosor & blöja.
Lägger mig på en hård brits & blir uppkopplad till maskinerna. 
Frågade undersköterskan lite snyggt om jag skulle föda barn i det här rummet varpå hon skrattar & säger att nej, om det blir aktuellt att föda barn så ska jag få ett annat betydligt trevligare rum. 
Det var skönt att höra för undersökningsrummet var inte det roligaste ;)

Efter ca 30 minuter kopplas maskinen bort & vi får order om att sätta oss i dagrummet, äta lite kvällsfika & försöka slappna av innan nästa undersökning skulle göras. 

Hittills hade jag bara haft små sammandragningar med typ 15 minuters mellanrum men när vi satt i dagrummet & tittade på äntligen hemma tilltog de ganska snabbt både i styrka & intervall. 

Hully kom ut med sin lilla Saga & det taggade till mig ännu mer, nu ville jag ha ut bebisen!

Vet inte hur jag tänkte men jag frågade Hully hur det hade varit & om hon skulle göra om det. 
Snäll som hon var så sa hon ungefär "Jag ska inte skrämma dig, jag hade inte gjort om det nu men i framtiden självklart" & att det trots all smärta hade varit värt det. 

Jag lyckades pilla i mig en smörgås & lite saft mellan värkarna.

Strax efter 20 görs nästa undersökning som visar precis det jag känt, att värkarna tilltagit & vi blir inlagda på förlossningssal 1.
Alex hämtar våra väskor & jag får på mig personbandet. Nu är jag inställd på att föda barn!

Under kvällen hinner mycket men samtidigt inget hända.
Hoppar mellan pilatesbollen & gåbordet medan värkarna tilltar. 
Runt 2 tiden bestämmer jag mig för att be om lustgas.
Undersökningen visar att tappen är mjuk & helt borta men att jag bara är öppen 1cm. 
Detta innebär att jag inte kan få någon lustgas vilket känns som en stor besvikelse.

Barnmorskan erbjuder istället akupunktur & sätter nålar på olika ställen med god effekt.

Efter detta får jag brickanyl för att stanna av värkarna så att jag ska kunna få lite vila.
Så här i efterhand är jag glad för att jag fick de timmarna med vila men just då kändes det tråkigt att stanna upp det som man väntat så länge på att få igång..

Vid 8 på morgonen görs en ny undersökning som visar att allt var bra med bebis & svaga värkar. 
Äter frukost & sedan försöker vi vila & samla kraft.

Efter att jag ätit lunch åker Alex hem för att mata Belse, duscha & äta.

Under tiden han är iväg hinner jag vila bort ett par timmar & runt 14 på förmiddagen skriver jag ett sms & frågar hur det går för honom, att mina värkar tilltagit, att han inte ska stressa men att jag stänger av min telefon då de ska göra en ny undersökning.

Ungefär samtidigt som undersökning drar igång kommer Alex tillbaka. 
Undersökningen visar att värkarna tilltagit vilket även börjar kännas. 

Ber om att få duscha, det varma vattnet hjälper mot smärtan.

Efter duschen sitter jag på pilatesbollen & Alex på en pall så löser vi korsord mellan värkarna i ett par timmar. 

Efter ett par timmar görs nästa undersökning som visar att jag är öppen 4cm & jag får äntligen börja med lustgasen, vilken grej alltså!
Humöret är i topp, jag är utvilad, nyduschad & taggad till tänderna på att föda barn!
Nu går tiden fort, värkarna kommer tätt & jag fokuserar till 1000 på att andas i takt med värkarna.
Alex är hela tiden med & stöttar, får beröm av personalen för min andning & fokus.

Någonstans här är det personalbyte vilket känns tråkigt, hade gärna fött med det teamet som jobbade under kvällen då den barnmorskan var riktigt härlig & peppande, men det är inget man kan styra över.

Bestämde mig för att inte lägga fokus på det, huvudsaken var att Alex var med & att det fanns personal som kunde sitt arbete på plats. 

Jag får sterila kvaddlar på ryggen & magen, de på ryggen hjälper mot smärtan medans de på magen inte hjälpte lika mycket, däremot fick de igång värkarbetet ordentligt & barnmorskan ser på bebisens hjärtljud att det hela går lite för fort, hon mummlar nått om läkare & sugklocka vilket gör mig lite nervös, ville ju klara av det här själv!
Läkaren bestämmer istället att vi kör på en dos brickanyl för att stanna upp värkarbetet igen, i det här läget hade jag inte mycket att säga till om, hade i bakhuvudet att nu dröjer det flera timmar IGEN innan bebis kommer, men värkarna stannade bara av i 10-20 minuter sen var det i full gång igen.

Här är det lite suddigt, hittills har jag skrivit anteckningar regelbundet men det är liksom inte aktuellt att göra det mitt under värkarbetet, tyvärr. 
Minns att barnmorskan & uskan satt på varsin stol & hejjade på under varje värk medans Alex stod på min vänstra sida & baddade pannan med en kall våt handduk. 

Någongång säger barnmorskan att hon ser huvudet & att bebisen nu står som i slutkanten på en "rutchkana" & bara ska över kanten sen kommer den. 
De orden får mig att ta i för kung & fosterland & jag bet ihop tänderna så hårt att jag hade tandvärk i flera dagar efteråt! 

Rätt som det var kändes det som att det gick hål på en ballong, det blev varmt, blött & all smärta var som bortblåst.
Min första tanke var att nu sprack jag från Ystad till Happaranda, sen hörde jag Alex säga 
"det blev en pojk, han har pung!" 
Jag var i chock, trodde inte det skulle gå så "fort", det kändes hela tiden som att det var en evighet kvar trots att jag efter varje värk tänkte att nu är vi en värk närmare vår bebis.

Han kom upp på bröstet & vi får hälsa på vår son, en Elis är vi båda överens om direkt.
(Här har han varit hos oss i 10minuter)

(Pricken mellan ögonbrynen är från akupunkturen natten innan, snyggt!)
Alex klär på blöja & kläder medans barnmorskan syr några stygn invändigt & ett par utvändligt, detta är ingenting som känns över huvudtaget. 

Benen skakar länge trots att jag försöker slappna av, det tar många minuter innan den värsta chocken lägger sig. 

Vi får en stund till att mysa & fika innan det är dags för mig att gå till duschen, på oväntat stadiga ben går jag mot badrummet & det är svårt att förstå att jag bara 1 timme tidigare legat & fött barn. 

Väl tillbaka i rummet har Alex packat ihop våra saker & vi tar våra väskor & flyttar bort till BB avdelningen. 

För att sammanfatta min förlossning skulle jag använda orden otrolig & superhäftig, jag kände direkt efter att jag skulle vilja göra om det så syskon lär det absolut bli!!
 
Det var verkligen det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. 
/ Elis första år / Förlossning & BBtiden /

Home sweet home

Allt såg bra ut på undersökningen & blodprovet gick kanon, Alex tyckte det va värre än både jag & Elis tillsammans, inte ett knyst sa han! 😊
Ett snabbstopp på MAXI för att handla hem det nödvändigaste & sen for vi hemåt. 

Det va någon som blev glad när han hörde audin rulla in på parkeringen förut. 
Lilla Belse som blivit storebror. ❤️ 
Han nästan hoppade upp i famnen på Alex & spann så det vibrerade. ☺️




 
/ Förlossning & BBtiden /

Mandela & jag

Jaha, idag är det beräknad hemgång om allt ser bra ut på kontrollen nu vid 11. 
Natten har varit bra, vi har varit vakna några gånger för blöjbyte, mellanmål & mys men även hunnit med en hel del sömn så det känns kanon. 
 
Det slog mig precis att jag inte varit utanför sjukhusväggarna sedan i lördags, den enda friska luften jag andats är när dörrarna till entrén under "besöken" har öppnats. 
 
Tror jag kommer känna mig lite som Nelson Mandela när han klev ut från Robben Island, alltså inte att jag har känt mig fängslad här på nått sätt, tvärt om har jag trivts så bra att tanken på att gå ut inte har lockat det minsta! 😄
 
En klarvaken liten mys-Elis inatt. ❤️