Förlossningsberättelse

Nu mina vänner har jag äntligen fått ihop hela historien till en text som ni ska få äran att läsa. 
Precis som förra gången så vill jag förtydliga att detta är MIN upplevelse av MIN förlossning. 💖

Det hela började med att jag den 23/10 hade ett besök hos min barnmorska inbokat, en liten extra mätning av magen då den precis som med Elis växt lite för lite enligt kurvan. 

Jag var faktiskt väldigt deppig vid det här besöket, jag hade ju ställt in mig på att hon skulle komma den 21/10 så i min värld hade jag redan gått över 2 dagar. 
Barnmorskan förstod min frustration & gick med på en hinnsvepning & lägeskontroll av utfarten när jag bad om det. 
2 cm öppen, mjuk tapp, huvudet kände hon & hinnorna drog hon rejält i. 
Tack & hej sa vi & hon trodde minsann att vi inte skulle ses på nästa inbokade tid. 

Handlade lite snabbt innan jag åkte hem, kan ju inte komma hem från BB till ett tomt kylskåp hade jag i tankarna.. 

Väl hemma började det faktiskt hända något, eller..? 
Jo men visst var det sammandragningar, som tätnade & gick att klocka till o från hela kvällen & natten. 
Men inget mer hände & på morgonen kändes det halvlugnt igen.
Låg mest på soffan för att vila ifatt då nattsömnen blivit störd. 
Framåt eftermiddagen kom värkarna igång igen & eftersom det var Alexs kvällsvecka ringde vi förlossningen & bad om en koll för att se över läget. 
Öppen 3 cm, mogen och mjuk tapp & värkarna var regelbundna, 2-3 på tio minuter ungefär. 
Läkaren som tittade över kurvan rekommenderade Alex att stanna hemma från jobbet, för det "kommer säkerligen komma igång inom det närmaste" 

Vi åkte hem i väntan på att värkarna skulle bli starkare & tätare. 
Alex valde ändå att åka till jobbet, men efter ett par timmar kände jag att nej, det går inte. 
Sömnbrist, ont & en treåring som vill ha mer än man kan ge är ingen bra kombo. 
Så Alex kom hem igen runt 20tiden. 
Under natten avtog värkarna helt, sådan besvikelse att vakna på morgonen & inte ha vaknat en enda gång. 
Dock välbehövligt, tror alla inblandade behövde den sömnen. 
På torsdagen fyllde Alex år & jag hade inte en enda värk, likaså på fredagen & då började jag ge upp hoppet. 
Vi hade lite främmande för att fira Alex & jag sa nått tjeckt om att bebis är förhoppningsvis ute till jul, vi ses då! 
Lika lugn var den natten & besvikelsen när vi vaknade på självaste BF gick nästan att ta på.

Idag, på BF skulle hon ju i alla fall INTE komma. 
Det är ju typ 4% chans att föda på BF så nej, det fanns knappt på kartan.

Under natten hade höstens första snö kommit  så Alex & jag tog varsin bil till Toppetorp för att lägga på vinterdäcken & äta tacos hos mina föräldrar. 
Under bilfärden kände jag att det började göra mer & mer ont i magen. 
Molande mensvärk som kom som i vågor.. 
Viftade bort det med att jag nog suttit & spänt mig av att köra med sommardäck i snöslasket. 
När vi väl var framme gick jag ner till min farfar & faster för att säga hej & prata lite om dåtid & framtid. 
Under den timmen jag satt där tilltog värkarna, var tvungen att blunda & andas emellanåt.
När de skulle åka till affären erbjöd farfar mig skjuts så jag skulle slippa gå de ca 50 metrarna till mamma & pappa. 😂
Mamma sa åt mig att kolla igenom en kartong med gamla babykläder hon hittat sedan jag var liten & jag svarar gärna men inte just nu kan jag faktiskt inte det. 
Hon svarar nått oseriöst om det är "dags" & om hon ska hämta varma handdukar osv. 
Ingen trodde nog riktigt att det skulle hända just precis nu, så när mamma bad Alex komma in o äta för att det "nog kan vara dags att åka till stan snart" svarar han att ja, han behöver åka till biltema för bromsarna var helt slut. 😂
Alex kommer i alla fall in & får i sig lite mat, för mig ligger fokuset på att andas, mat är inte aktuellt. 
Klockar värkarna till 3 stycken på 10 minuter & de är starka nu, känner att jag inte vill vara hemma längre så vi ringer förlossningen.
Barnmorskan jag pratar med hör att jag har ont & frågar hur länge det går mellan värkarna, 2 minuter svarar jag men hon hör 10 så hon säger "det är ju fortfarande länge mellan värkarna så jag tycker du ska vänta hemma ett tag till" 
Jag känner hur jag blir arg & svarar "ursäkta mig men tycker du att TVÅ MINUTER mellan värkarna är LÅNG TID!?" 
Oj, sa du två, du, kom in! 
Fick jag till svar & då kom tårarna av lättnad. 

Passande nog befann vi oss hos den tilltänkta barnvakten så Alex & jag packade in oss i bilen som fått på vinterdäck & for iväg mot Västervik. 

Blev undersökt & uppkopplad, hade ställt in mig på att vara "öppen 9,5 & strax i krystfas" så när barnmorskan säger "4cm" vill jag nästan ge upp! 

Men hon tröstar mig med att centimetrarna inte är det viktiga, det kan gå på två värkar om det bara vill & värkarna var regelbundna, täta & starka så nu ska vi föda barn! 

Rum nummer 1 fick vi, samma som vi hade med Elis så där kände vi oss hemma. 

Väl inne på rummet sa det bara pang & värkarna blev så oerhört intensiva. 
5-6 på tio minuter så vilan mellan var nästan noll, när matbrickan med köttfärssås & spagetti kom in försökte jag peta i mig lite men det var svårt att hinna med lustgasen innan värkarna kom. 
Sa till Alex att jag ville ha epidural & när barnmorskan kom för undersökning sa jag att jag tänkt om angående epiduralen.
Var lite orolig att hon skulle tro att jag inte menade allvar eftersom jag visste att det stod i journalen att jag helst ville klara mig med lustgas, kvaddlar & akupunktur. 
Men hon förstod mig, vi gjorde undersökningen som visade öppen 5cm, hon ringde på narkosläkare som skulle komma om 7minuter "så får vi se om vi hinner". 
Här höll jag tummar & tår för att vi skulle hinna, värkarna var inte roliga alls & jag fick aldrig tid till att "klarna till" mellan värkarna. 

Läkaren kom & vi hann lägga epiduralen, någon som jag upplevde som en walk in the park. 
När han sa att det skulle kännas som en bålgeting skojade jag & sa att det minsann var en liten bålgeting, hög på vetskapen om att snart skulle de hemska värkarna vara ett minne blott, jag skulle kunna äta & vila lite. 
Efter drygt 15 minuter satt jag rakt upp & ner i sängen & pratade med Alex i godan ro, sa ibland "nu har jag en värk, det trycker lite nedåt" men jag kände mig som en helt ny människa mot hur det var typ tjugo minuter innan. 
Efter bara trettio minuter med epidural går vattnet & värkarna blir kraftigare igen. 

Barnmorskan tycker vi ska stå lite upp för att få ner bebis i kanalen, 15 minuter sen har jag fått nog av att stå.
När jag lägger mig passar vi på att göra en undersökning som visar öppen 9 cm!!!!

Har inte ord för att förklara min glädje när hon sa de orden, nu jäklar ska här födas barn! 

Här efter gick tiden riktigt fort, jag minns att barnmorskan sa att jag skulle andas mig igenom värkarna så länge jag kunde utan att trycka på, men om det inte går så går det inte.

Då tänkte jag på allt jag läst om att om man inte håller emot så spricker man från a till ö så att krysta det fanns inte förrän hon sa åt mig att göra det. 

Vid någon värk säger de att de har sett huvudet & jag frågar om hon har hår vilket de säger att ja, hon har faktiskt det; mörkt hår.  

 Det är så svårt att uppskatta tiden i det här skedet, men jag minns att jag kände bebisens huvud supertydligt åka ut en liten bit & sedan tillbaka vid varje värk, tills barnmorskan sa åt mig att lägga mig på rygg & så gav hon mig ett lakan att dra i när värken kom, nu skulle bebis ut! 

19:05 började jag krysta & 19:14 var hon ute, på sjätte krystvärken kom hon, så fin & perfekt kom hon upp på mitt bröst & allt kändes så självklart! 

Lilla Leonore var här & visst var hon värd varenda sekund av väntan. ❤️

Moderkakan kom ut efter 10-15 minuter & jag undersöktes med godkänt, inte ett enda stygn behövdes den här gången. 
Barnmorskan klipper navelsträngen då Alex var nöjd med att ha gjort det en gång i livet. 

Vi fick en stund för oss själva innan det var dags för fikabrickan, duschen, som för övrigt är MAGISK. 
(Förstår inte varför folk är så förtjusta i den där brickan, duschen är ju tusen gånger bättre! )
Innan det var dags att vandra den stolta vandringen bort till BB för en natts sömn. 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)



/ Förlossning & BBtiden /

Min förlossningsberättelse

Först & främst vill jag börja med att skriva att det är är min bild av min förlossning, det är ingenting jag skriver för att Du ska kunna jämföra eller försöka förstå hur en förlossning är för det är olika för alla.

Jag har skrivit ner allting detaljerat för min egen skull men vill ändå dela endel av förlossningen med Er.
Innan Elis kom var jag som besatt av att läsa förlossningsberättelser & jag tycker själv att jag hade stor nytta av att ha läst andras historier & ha fått lite "kött på benen". 
Mycket som hände & personalen pratade om förstod jag för att jag hade läst om det innan vilket kändes som en stor trygghet.
En annan sak som jag tror jag hade stor nytta utav var att jag redan sedan långt tillbaka hade bestämt mig för att göra förlossningen till en bra upplevelse & hela tiden ha inställningen att jag klarar det här, att all smärta var positiv för nu skulle vi äntligen få träffa vårt barn & att jag aldrig ville tänka/känna/säga "jag klarar inte det här" för de orden skulle sänka både mitt eget & Alexs humör.
 
Allting började lördagen den 10/10.
Jag låg kvar länge i sängen den morgonen, var smått less på att vara gravid & hade gått över 2 dagar.
Skrev sms till Magda som peppade upp mig så gott hon kunde.
Med hennes ord i tanken gick jag upp för att äta frukost, men först ett toabesök vilket gav en liten förhoppning om att någonting skulle hända. 
Slemproppen hade börjat lossna vilket innebär att öppningsprocessen är igång, visst det kunde fortfarande ta dagar-veckor men det pirrade till ordentligt i magen.
Berättade för Alex som tyckte att vi skulle packa klart väskorna så det inte skulle bli stress ifall det gick fort fram, man vet ju aldrig. 
Sista "magbilden" som jag tog i soffan när morgonkaffet intogs. 

Väskorna packades & ställdes i hallen, för att få något annat att tänka på åkte vi till Madde & Robin med en påse bullar & drack kaffe.
Man blev ju inte mindre sugen på att föda barn när de satt i soffan med sin lilla Elton. 

Efter några timmar där åkte vi till Alexs föräldrar för att säga hej. 
Hann inte sitta i soffan mer än 30 minuter innan jag känner att det blir blött & jag är helt säker på att jag kissat på mig.
Har ju hört att urinläckage är vanligt under graviditeten men tyckte det va lite lustigt då jag varken nös, hostade eller skrattade. 
Dessutom fortsatte det rinna hela vägen till toaletten hur mycket jag än försökte knipa.

Påväg till toaletten börjar jag skratta o säger "jag kissar på mig, jag tror vattnet gick"
Alex säger nått i stil med "Vad sa du?" 
Sedan står alla utanför dörren & frågar om det var vattnet, jag svarar att vi måste åka hem & äta & ringa förlossningen.

Får ner en ihopvikt handduk i byxorna & vi säger hejdå småchockade allihopa. 

Minns inte om Alex & ja sa nått till varandra på hela vägen hem, kanske att jag frågade vad han tyckte vi skulle äta.. 
Ringde i alla fall min mamma & talade om läget, hade egentligen bestämt mig för att inte säga när vi skulle åka in för att inte göra dem nervösa ifall vi ändå blev hemskickade.
Men eftersom vattnet gick hos Alexs föräldrar ville jag berätta för mina också. 

Skrattade hela tiden & varje gång kom det massa vatten, minns att jag tänkte "hur mycket vatten finns det egentligen".

Väl hemma satte jag mig på toan i hopp om att vattnet skulle avta medans Alex ringde förlossningen & frågade vad vi skulle göra.
Fick order om att komma in för undersökning, men först ville jag laga mat & äta så spagetti & köttfärssås lagade vi & sen satt vi en bra stund & petade i maten innan vi bestämde oss för att åka in. 

Var inställd på att bli hemskickade igen men när vi åkte längs med vattnet kunde jag inte låta bli att tänka på hur vackert det var & att nästa gång vi åker här kanske vi har vårt barn med oss i bilen..
Väl inne i stan parkerar vi på läroverksplanen & går mot BB, får vänta en stund utanför dörren innan de öppnar & jag minns att Alex sa "tur att det inte är akut"

Blir invisade i ett undersökningsrum där jag får av mig de blöta kläderna & hoppar i ett par sexiga nättrosor & blöja.
Lägger mig på en hård brits & blir uppkopplad till maskinerna. 
Frågade undersköterskan lite snyggt om jag skulle föda barn i det här rummet varpå hon skrattar & säger att nej, om det blir aktuellt att föda barn så ska jag få ett annat betydligt trevligare rum. 
Det var skönt att höra för undersökningsrummet var inte det roligaste ;)

Efter ca 30 minuter kopplas maskinen bort & vi får order om att sätta oss i dagrummet, äta lite kvällsfika & försöka slappna av innan nästa undersökning skulle göras. 

Hittills hade jag bara haft små sammandragningar med typ 15 minuters mellanrum men när vi satt i dagrummet & tittade på äntligen hemma tilltog de ganska snabbt både i styrka & intervall. 

Hully kom ut med sin lilla Saga & det taggade till mig ännu mer, nu ville jag ha ut bebisen!

Vet inte hur jag tänkte men jag frågade Hully hur det hade varit & om hon skulle göra om det. 
Snäll som hon var så sa hon ungefär "Jag ska inte skrämma dig, jag hade inte gjort om det nu men i framtiden självklart" & att det trots all smärta hade varit värt det. 

Jag lyckades pilla i mig en smörgås & lite saft mellan värkarna.

Strax efter 20 görs nästa undersökning som visar precis det jag känt, att värkarna tilltagit & vi blir inlagda på förlossningssal 1.
Alex hämtar våra väskor & jag får på mig personbandet. Nu är jag inställd på att föda barn!

Under kvällen hinner mycket men samtidigt inget hända.
Hoppar mellan pilatesbollen & gåbordet medan värkarna tilltar. 
Runt 2 tiden bestämmer jag mig för att be om lustgas.
Undersökningen visar att tappen är mjuk & helt borta men att jag bara är öppen 1cm. 
Detta innebär att jag inte kan få någon lustgas vilket känns som en stor besvikelse.

Barnmorskan erbjuder istället akupunktur & sätter nålar på olika ställen med god effekt.

Efter detta får jag brickanyl för att stanna av värkarna så att jag ska kunna få lite vila.
Så här i efterhand är jag glad för att jag fick de timmarna med vila men just då kändes det tråkigt att stanna upp det som man väntat så länge på att få igång..

Vid 8 på morgonen görs en ny undersökning som visar att allt var bra med bebis & svaga värkar. 
Äter frukost & sedan försöker vi vila & samla kraft.

Efter att jag ätit lunch åker Alex hem för att mata Belse, duscha & äta.

Under tiden han är iväg hinner jag vila bort ett par timmar & runt 14 på förmiddagen skriver jag ett sms & frågar hur det går för honom, att mina värkar tilltagit, att han inte ska stressa men att jag stänger av min telefon då de ska göra en ny undersökning.

Ungefär samtidigt som undersökning drar igång kommer Alex tillbaka. 
Undersökningen visar att värkarna tilltagit vilket även börjar kännas. 

Ber om att få duscha, det varma vattnet hjälper mot smärtan.

Efter duschen sitter jag på pilatesbollen & Alex på en pall så löser vi korsord mellan värkarna i ett par timmar. 

Efter ett par timmar görs nästa undersökning som visar att jag är öppen 4cm & jag får äntligen börja med lustgasen, vilken grej alltså!
Humöret är i topp, jag är utvilad, nyduschad & taggad till tänderna på att föda barn!
Nu går tiden fort, värkarna kommer tätt & jag fokuserar till 1000 på att andas i takt med värkarna.
Alex är hela tiden med & stöttar, får beröm av personalen för min andning & fokus.

Någonstans här är det personalbyte vilket känns tråkigt, hade gärna fött med det teamet som jobbade under kvällen då den barnmorskan var riktigt härlig & peppande, men det är inget man kan styra över.

Bestämde mig för att inte lägga fokus på det, huvudsaken var att Alex var med & att det fanns personal som kunde sitt arbete på plats. 

Jag får sterila kvaddlar på ryggen & magen, de på ryggen hjälper mot smärtan medans de på magen inte hjälpte lika mycket, däremot fick de igång värkarbetet ordentligt & barnmorskan ser på bebisens hjärtljud att det hela går lite för fort, hon mummlar nått om läkare & sugklocka vilket gör mig lite nervös, ville ju klara av det här själv!
Läkaren bestämmer istället att vi kör på en dos brickanyl för att stanna upp värkarbetet igen, i det här läget hade jag inte mycket att säga till om, hade i bakhuvudet att nu dröjer det flera timmar IGEN innan bebis kommer, men värkarna stannade bara av i 10-20 minuter sen var det i full gång igen.

Här är det lite suddigt, hittills har jag skrivit anteckningar regelbundet men det är liksom inte aktuellt att göra det mitt under värkarbetet, tyvärr. 
Minns att barnmorskan & uskan satt på varsin stol & hejjade på under varje värk medans Alex stod på min vänstra sida & baddade pannan med en kall våt handduk. 

Någongång säger barnmorskan att hon ser huvudet & att bebisen nu står som i slutkanten på en "rutchkana" & bara ska över kanten sen kommer den. 
De orden får mig att ta i för kung & fosterland & jag bet ihop tänderna så hårt att jag hade tandvärk i flera dagar efteråt! 

Rätt som det var kändes det som att det gick hål på en ballong, det blev varmt, blött & all smärta var som bortblåst.
Min första tanke var att nu sprack jag från Ystad till Happaranda, sen hörde jag Alex säga 
"det blev en pojk, han har pung!" 
Jag var i chock, trodde inte det skulle gå så "fort", det kändes hela tiden som att det var en evighet kvar trots att jag efter varje värk tänkte att nu är vi en värk närmare vår bebis.

Han kom upp på bröstet & vi får hälsa på vår son, en Elis är vi båda överens om direkt.
(Här har han varit hos oss i 10minuter)

(Pricken mellan ögonbrynen är från akupunkturen natten innan, snyggt!)
Alex klär på blöja & kläder medans barnmorskan syr några stygn invändigt & ett par utvändligt, detta är ingenting som känns över huvudtaget. 

Benen skakar länge trots att jag försöker slappna av, det tar många minuter innan den värsta chocken lägger sig. 

Vi får en stund till att mysa & fika innan det är dags för mig att gå till duschen, på oväntat stadiga ben går jag mot badrummet & det är svårt att förstå att jag bara 1 timme tidigare legat & fött barn. 

Väl tillbaka i rummet har Alex packat ihop våra saker & vi tar våra väskor & flyttar bort till BB avdelningen. 

För att sammanfatta min förlossning skulle jag använda orden otrolig & superhäftig, jag kände direkt efter att jag skulle vilja göra om det så syskon lär det absolut bli!!
 
Det var verkligen det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. 
/ Elis första år / Förlossning & BBtiden /

Home sweet home

Allt såg bra ut på undersökningen & blodprovet gick kanon, Alex tyckte det va värre än både jag & Elis tillsammans, inte ett knyst sa han! 😊
Ett snabbstopp på MAXI för att handla hem det nödvändigaste & sen for vi hemåt. 

Det va någon som blev glad när han hörde audin rulla in på parkeringen förut. 
Lilla Belse som blivit storebror. ❤️ 
Han nästan hoppade upp i famnen på Alex & spann så det vibrerade. ☺️